Ingenting av det som är gjort kan göras ogjort. Man kan gräma sig över det som skett, älta det länge och om man blivit drabbad, använda det mot den andra i evighet. Till och med planera hämnd. Lusten att tillfoga den andra skada och ge igen kan vara väldigt påtaglig. Även om man samtidigt vet att det i slutänden alltid drabbar mig själv.

Visst, man behöver reagera på det man gjort sig själv eller blivit utsatt för. Man kanske behöver det för skydda sig och få distans.

Förr eller senare måste man ändå ta sig till en punkt där man behöver lägga det bakom sig och gå vidare.

Det som behövs är att förlika sig med det som varit. Det kan vara nog så svårt, särskilt om man blivit utsatt för grova oförrätter. Kanske behöver man någon form av gottgörelse av den som behandlat mig illa. Kan man få det så är det till stor hjälp. Den stora uppgiften är ändå att i sig själv med öppna ögon se det som hänt , acceptera att det hände och förstå att det var då, förut och kanske för länge sedan. Det är att förlika sig.
Nästa steg, för att gå vidare, är att förlåta den eller de personer som utsatt mig. Är det möjligt att göra det i ett samtal är det bra. Annars räcker det att göra det i sitt hjärta.

Förlika sig gör man inåt, med sig själv.
Förlåtelse ger man andra.

Båda sakerna behöver man göra för att gå vidare.