Oftast stämmer det. Framför allt vad det gäller hur vi visar omtanke för andra, hur vi bemöter olikhet och hur vi fungerar socialt.
Att som barn få hjälp med att uttrycka sina olika känslor öppet, direkt och spontant hjälper ett barns utveckling. Hjälp innebär i det här sammanhanget att bli respekterad, dvs att ta barnets känslouttryck på allvar. Låta barnet få äga sina känslor. Det betyder naturligtvis inte att barnet får agera utifrån sina känslor. ( Inte den vuxne heller för den delen! ) Man måste skilja på att uttrycka sig och att agera.
Som t. ex. när barnet i kön till kassan skriker i högan sky efter godiset som finns välplacerat bredvid. En i många fall pinsam upplevelse för föräldern. I det läget gäller det att ha fokus på barnets bästa och inte den sura gubben som står bakom och muttrar om ouppfostrade barn.
Låta barnet uttrycka sin ilska och frustration över att inte få allt som den pekar på. Kärleksfullt och bestämt. Inte hindra barnets uttryck utan låta barnet göra klart det själv. Snart nog lugnar det sig.
Barnet lär sig att man inte kan få allt men att det är allright att vilja ha det.
Svårigheten för föräldern är att med jämnmod acceptera barnets uttryck och inte falla för det sociala trycket och banna sitt barn.
Genom att stå ut med barnets utbrott och kanske repliker som ”dumma mamma” eller ”du är dum, dum, dum pappa” visar vi barnet att vi inte är rädda för ilska, hat och frustration och att vi har tillit till att det kan bli kontrollerat.
Dessutom skapar vi den toleranta atmosfären runt barnet i vilket det kan utveckla en sund självkontroll.

Men om man nu inte växte upp i en perfekt miljö och ändå vill utvecklas till en kärleksfull individ i vuxen ålder?

För det första är det viktigt att förstå att det inte finns några quick fix – lösningar på invanda beteenden och reaktionsmönster. Men det går att långsamt skapa utrymme för att utveckla ett kärleksfullt och tolerant förhållningssätt till sin partner och omvärld. Det viktiga är förstås att man vill, ser värdet i det och är beredd att satsa.
Första steget är att ärligt fundera över den atmosfär som man själv växte upp i. Vad man inte fick och vad man måste. Framför allt vad gäller tycka, säga och göra. Långsamt växer det då en medvetenhet om de gränser som man hade att hålla sig till. Kanske uttrycktes det inte tydligt men det märktes alltid när man överträdde dom.
Nu som vuxen visar sig gränserna när man vill göra något som man inte brukar göra. Lite utöver det vanliga. Då uppenbarar sig gränsvakterna "Löje" och "Fån" i vårt inre och säger till oss "gör dig inte till åtlöje; var inte fånig, du kan inte; vad skall folk tro?"

Nästa steg är att acceptera att det var så. Utan vare sig fördömanden eller förvrängningar. Utan motstånd eller försvar. Se att det var så då och man kunde inte ha gjort på annat sätt.

Tredje steget är att gå vidare. Inte försöka glömma det som var utan snarare ta det med sig som en del av det jag bär med mig. Hur smärtsamt det än kan vara. Först då kan vi staka ut den egna vägen. Bestämma hur vi själva vill förhålla oss. Ta reda på det och steg för steg utveckla den förmågan.

Ibland behöver man hjälp för att undersöka hur det var, stöd för att acceptera det och guidning på vägen vidare. Lyckligtvis finns det sådan hjälp. Det är bara upp till var och än att vilja ta emot den.

Läs vidare i arkivet på samma tema:
Vem och var har jag lärt mig att förhålla mig till det motsatta könet?
Att söka hjälp
Mer om känslor
Kärlek