I Malmö, Göteborg och Stockholm så utgör singelhushållen en betydande del av alla hushåll. I Stockholm uppåt 50%. Skall det vara så svårt att bo ihop eller vill man inte vakna upp med sin älskades morgonandedräkt bredvid sig, lyssna till sin partners snarkningar mitt i natten och inte kunna somna för den andre vill läsa med sänglampan på varje kväll? Det kanske är själva omställningen man fasar för.

När man bor själv under en längre period så etablerar man sina vanor och rutiner. Det kan handla om mycket enkla saker som var tallriken skall stå på bordet, vilken dag man skall handla, vad jag äter till frukost et c. Dessa vanor gör att vi känner oss hemma och trygga i vårt liv. Oftast är vanorna omedvetna och upplevs som självklara för mig. När sedan någon annan dyker upp och skall vara med och bestämma och ha åsikter om "var skåpet skall stå" så blir vi självklart störda, kanske irriterade och besvärade. Det är då lätt att tycka att den som flyttar in får anpassa sig. För den som flyttar in är det nog så besvärligt att komma till ett redan etablerat hem där alla blomkrukorna redan står på plats. Att sedan ha åsikter om möbleringen, bordslayouten och andra praktiska saker är svårt. Man vill inte såra. I sitt hem är man kung/drottning och man har lätt att känna sig kränkt om någon säger något negativt om hur jag har det eller borde ha det. Flytta ihop till den enas bostad är en stor omställning som kräver mycken uppoffring och lyhördhet från båda parter. Samtidigt är det då man börjar lära känna varandra i vardagen. Vi börjar upptäcka saker hos den andre som vi inte sett tidigare. Hoppsan då! Kärleken och relationen prövas. På lite längre sikt är det vardagslivet som måste fungera för att vi skall trivas. Välkomna störningen! Det händer något nytt och någon bryr sig om hur ni skall ha det i ert hem. Det tar tid att ställa om sig och att det faktiskt är rätt kul åxå.