Vi arbetar och sköter våra liv och ser fram mot helgen och semesterns ledighet.
Men när oron för framtiden börjar nagga oss i bakhuvudet händer det saker i psyket. Det breda perspektivet smalnar av och oron får oss att sätta fokus på överlevnad, klara sig, ta sig igenom denna period med så lite skador som möjligt.
Våra samtal handlar mest om att lägga upp strategier för hur vi skall hantera olika tänkbara katastrofsenarior.
Vad händer om jag förlorar jobbet?
Vad händer om du förlorar jobbet?
Vad händer om vi båda förlorar jobbet?
Har vi råd att åka på semester, köpa julklappar och ställa till fest på födelsedagarna? Är det inte bättre att leva sparsamt nu när tiderna ser ut att bli kärva?

Det är inte längre frågan om vad vi vill göra. Utan vad vi måste göra och har råd att göra.

Och snart blir det lång tid sedan vi pratade om livet självt och vad vi längtar efter. Det mystiska i att man faktiskt lever och sedan dör.
Snart är passionen avsomnad. Lågkonjunkturen har tagit tag i relationen.

Vilket depparscenario!
Man borde ta sig samman och göra något onyttigt.

Gå med nakna fötter i höstgräset till exempel. Undersöka iskristallerna i de frusna vattenpussarna. Lägga sig på rygg en stund, titta på stjärnorna, räkna satelliter och vänta på ett stjärnfall.
Upptäcka världen med barnets ögon. Återupprätta gåtan. Den som lätt försvinner i ett välordnat samhälle där alla skyltar är på plats, tidtabellerna stämmer och alla svarar i telefonen.
Gåtan som gick och gömde sig när vi fokuserade på att få räkningarna betalda.
Gåtan som visar sig när jag ser in i dina ögon och slås av skönheten i din iris.
Gåtan som sveper mig bort i lustfyllda fantasier när vi går hand i hand genom kvällen.
Gåtan som kittlar mig till nyfikenhet att undra över vad den här dagen skall bjuda på.

Håll mysteriet vid liv